Bilder från Mumbai och Udaipur
[imagebrowser=23]
Gateway of India, Colaba Causeway, En äldre man som ber en av ballongförsäljarna att ta kort på honom, och sen bara springer iväg. Riktigt skojig scen!
Min sovplats på bussen, udaipur från takterassen, en fågel, några tiggarbarn, som slutade be om en rupee efter att jag frågat vad de hette och hur gamla de var och hur de mådde på hindi, men iallafall ville vara med på bild, och det verkar som att de gjort det förut… Udaipurs lake palace, som är lite av huvudattraktionen med staden.
Nu är jag framme i Udaipur efter en riktigt smidig bussresa. Jag gillar bussresor med sleepers class, framförallt för att man sover så pass bra att man inte behöver någon mer sömn när man kommit fram till destinationen, utan kan ta den dagen som en heldag! Dock ska jag strax prova på att åka nattåg, och se om det är lika notoriska chai och nötförsäljare på natten som på dagen… Det slipper man på bussarna, på gott och ont…
Jag håller nu på att plugga in en bunt fraser på hindi, för en sak är säker. Man kommer inte särskilt långt med sin engelska här… Men den mänskliga hjärnan är för inressant eftersom den fyller i såna där luckor när man inte förstår vad folk menar. Jag hade skitbråttom när jag skulle åka från Mumbai (Jag snackade med han taxichaffisen utanför Internetcafet, Mattias. Han begärde hundra rs för att köra till VT och GPO!!! :P) så efter att ha dissat några taxichaffisar som vägrade köra på taxameter fick jag fatt i en som gjorde det och han körde effektivt bort till busstoppet. Det roliga med taxametrarna i Mumbai är att de inte ändrats sen de installerades 1967, så de första två km står mätaren på 1 rupee, och sedan börjar den ticka uppåt. Den första jag åkte med begärde 50 rupees när det stod 1,50 på mätaren. Jag visste att det var fel så jag sa åt honom att ta fram tabellen. Han tog fram den och mycket riktigt, när mätaren visade 1,5 var priset 20. Det blev mitt riktmärke sedan, och väldigt bra att veta lite om hur tabellen fungerade… Jag gick in på bussföretaget och de ändrade min plats från x till k vilket jag inte förstod varför. Sedan pekade de ut mig i bussen. Sen försökte han som stod i kassan förklara för mig att det var en pickup-buss, men jag var så totalt inne i det faktum att jag bara skulle hoppa på min buss och komma hela vägen till Udaipur att jag inte fattade någonting. Annars kan man ju tycka att ”Pick-up bus!” skulle vara ganska uppenbart, men när jag klev på bussen såg jag att det satt fyra indier på min plats. Bussvärden visade att jag skulle ha en annan plats och den fick jag dela med två andra killar, och mina tankar började direkt spira iväg till hur jag skulle kunna få en blund här brevid dessa två och jag försökte ta så stor plats som möjligt i förberedande syfte. Vi åkte i en och en halv timme, och kom fram till busstationen i Mumbai. Det var då jag fattade att jag inte skulle åka med den bussen, utan byta buss! SMART Jonas. Så bussvärden fick visa mig vilken buss jag skulle ta, eftersom det var rätt uppenbart att jag inte fattade vad de menade, och när jag kommit på den drog jag snabbt igen min dörr och tänkte att nu är jag för mig själv! På dagen var det väldigt varmt, och vindarna som blåste kylde verkligen ingenting, vinden snarare brände. Sen på kvällen blev det kallt, och jag frös ordentligt innan jag insåg att jag hade min ruta halvt på vid gavel. Efter att jag drog igen den sov jag skitbra under min lungi (klädesplagget som indiska män i syd bär som en kjol, men som även är utmärkt som lakan, täcke handduk etc.) Sedan blev jag uppväckt och såg att det var ljus utanför, och när jag klev ur bussen stod en kille med trasiga kläder som skakade av kyla och serverade chai till alla på bussen. Han måste ändå ha tjänat ganska bra på det för en kopp chai kostade fyra och jag tror hela bussen tog varsin, men han hade behövt dricka 10 koppar själv så som han frös…
Sen ropade de att vi var i Udaipur så jag fick ta mina prylar och konsultera en rickshaw som tog mig till ett av de ställen jag kunde tänka mig att bo på. Jag fick ett shysst rum, och en shysst frukost uppe på takterassen som har utsikt över hela staden.
Tillbaka till Mumbai. Mina dagar i Mumbai blev riktigt bra. Faktiskt bättre än vad jag kunde tänka mig. Huvudgrejen när mattias dragit blev ju turen genom slumkvarteren Dharabi. Det är 1,5 kvadratkilometer som rymmer en miljon människor, men det är inget stackars mig känsla på stället utan ett fruktansvärt spirande entreprenörskap. De som jobbar tjänar mellan 100 och 120 rupees per dag genom olika former av återvinning, läderindustri, baka, sälja grejor på gatan etc. etc, men inget tiggeri. Dharavi är erkänt av regeringen och för ett antal år sedan skedde stora förändringar i slummen under Rioten, när muslimer och hinduer rök ihop totalt, och det var mer eller mindre krig. Efter det blev det lugnare, och staten installerade el och vatten och nu finns det skolor, sjukhus, toaletter och alla liknande faciliteter i kvarteret, men herregud vad mycket människor! Det är som stockholms befolkning, och tänkt hur utspritt Stockholm är! Själva poängen med turen är att vrida lite på folks uppfattning om ett slumkvarter och det gör den verkligen. Det är verkligen intressant att se ur miljösynpunkt också. Om man varit i Indien så vet man att det går runt kvinnor med stora säckar med plastförpackningar på ryggen. Dessa samlar plast hela dagarna som de säljer för cirka 5 rupees kilot till en fabrik i Dharavi som skär den i små bitar, och sedan skickas den till en annan fabrik som tvättar bitarna. Sedan skickas den till en annan fabrik som smälter bitarna till en massa och adderar färgämnen, och därefter till en annan fabrik som formar massan till långa stänger och därefter skär stängerna till små bitar pellets. Allt detta sker på små microfabriker med en maskin i varje i slummen och betalar några kronor om dagen till de som arbetar i kedjan, och först efter dessa steg kommer plasten till själva plastföretagen, som gör skjortknappar, och andra nya plastsaker av pelletsen. Det var strikt förbjudet att fotografera, men jag har blivit lovad att få några bilder på mejl, så jag hoppas att de kommer. Värt att notera är att all tillverkning sker helt utan skyddsutrustning som handskar eller skyddglasögon. Inga arbetsmiljölagar direkt…
Det blev många turer upp och ner för Colaba Causeway, och att gå längs den gatan är ungefär såhär:
-Hello sir, come and have a look.
-You want some nice drugs, marijuana, hasch?
-Money exchange dollar, euro.
-Sir, You like drum. Very cheap, listen.
-Yes, do you want a big baloon. Very nice.
-Fake antuiqes? Good quality!
-Sir you have something in your ear!
-Yes take this, it means good luck. A small donation please.
-Yes please, guided tour? No? Some drugs then?
-Money exchange dollar euro?
Osv osv.
Det är en väldigt puls i mumbai, men det tar på energin att vara där!!
Udaipur är en mysig stad som känns lite som en klon av Istanbul och Venedig. Venedig för att den har en flod som flyter genom med broar över floden som ser ut precis som de i Venedig. Istanbul för att alla hotell har takterasser och att jag just hörde en böneutropning genom fönstret. Både Istanbul och Venedig för att det finns ett oräkneligt antal palats, med palatset ute i sjön som den självklara huvudpunkten. DET ser jag fram emot att se i kväll när det mörknar på lite!
Jag har också spanat in att det finns direktförbindelser till Agra, så det blir nog mitt nästa stopp. Dock tänkte jag försöka bli där ett kort tag, för jag har hört att det ska vara en väldigt stor turistindustri kring taj mahal, och det blir mer ett stopp jag gör för att man ”ska göra det”. Det är ju trots allt ett av världens underverk…
Nu är det dags för mig att gå en sväng på stan och ta något att äta. Klimatet här är enormt mycket svalare. Jag har inte fläkten på på rummet och ändå är det inte ens varmt! 😛
So long!
