W2Best

Peryar Wildlife Sanctuary

Jag är i Poducherry och klockan är sjukt sent 03:02 indisk tid.

[imagebrowser=22]

Ja den tredje dagen i Peryar gick jag på så kallad Border Hiking. Det var en jäkla upplevelse. Jag hade läst innan att det skulle vara jobbigt för att det var fallhöjder på runt 500 meter under trekkingen så jag förstod att det skulle vara mycket upp och nedför. Men kanske inte hur mycket upp och nedför det skulle vara. Det var sju timmars konstant gång och matlagning över öppen eld, samt gott sällskap av två killar från Polen ett par från Österrike och en riktigt skön kille, också från Österrike. Jag ställde upp rätt höga förväntningar att få se mycket vilda djur eftersom det inte blev så jättemkt på jeepsafarin… Jag frågade rickshawforaren som jag åkte hem med dagen innan om han kunde komma och hämta mig på morgonen och han kom i perfekt tid och körde mig till entren så jag fick köpa biljett och sen till stället där hikingen skulle börja. När vi kom dit 10 minuter innan var det inte en person där, men han pratade med några av forest guardsen och fick veta att guiderna var på gång. Jag sa till honom att om han kunde hämta upp mig där klockan fem när det slutade skulle det vara guld, eftersom jag behövde hinna med en buss en halvtimme senare. Det lovade han att göra. Fem i anlände österrikarna, och fem över polska killarna. 10 över droppade guiderna in och jag började förstå att den där starttiden var rättså hypotetiskt. Det var mer, om du är här vid den tiden är det bra, kommer du en timme sent går det också bra… Vi kom iväg strax efter nio när utsatt tid var åtta, men jag är rättså okej med väntan. Som jag brukar säga så har jag ganska roligt i mitt eget huvud (något som jag skulle kunna tänka mig ha skrivet på min gravsten, faktiskt. Här vilar Jonas Larsson. Han hade alltid roligt i sitt huvud. Nåt sånt! :P) Ja vi knallade på och efter cirka 5 minuter ser vi helt färskt elefantbajs. Guiderna ger sig ut en sväng i täta djungeln och kommer tillbaka och säger att elefanterna är här men vi kan inte gå in. Det är för farligt. Gevärskillen som var med kunde bäst engelska så de flesta höll sig till honom. Guiderna gick sist och verkade jäkligt trötta eftersom de fick bära på allas mat. Jag erbjöd mig att hjälpa till men det ville de absolut inte att jag skulle göra… Vi gick ett tag till och sen åt vi en otroligt näringsrik frukost. Vitt bröd med sylt på, kakor, en banan var och en kopp chai. Stämningen var ändå bra när vi till slut fortsatte klättra, och efter ett tag kommer vi upp på toppen (bilden på mig) och det var något så fruktansvärt häftig utsikt. Det var verkligen värt det. Vi fortsatte neråt och det började verkligen kännas i benen. När jag skulle stanna och fota någon gång så bara skakade mina ben, så jag inte kunde stå stilla. Vi tog en fikapaus och jag fick fota den söta lilla grodan! Sedan gick vi vidare genom djungeln och efter ett tag öppnade den sig i en stor dal, med massor av döda träd i och grönt gräs överallt. Precis när vi kommit ner där stötte vi på vår första Bison, eller Gaur som de även kallas här. Den stod på kanske 10 meters avstånd. Häftigt. Han var helt kolugn när jag och de andra stod och fotade honom. Sjukt stort djur. Vi gick vidare och satte oss för lunch där i dalen. Fantastisk lunchplats. Det gjorde inget att lunchen bara var ris och några matskedar veg-curry, det satt hur fint som helst! Försökte fota en kungsfiskare som fiskade, men det gick inget bra alls. När vi lämnade lunchen började guiderna småraljera lite över att vi inte sett så mycket djur men att vi sett så mkt bajs, så jag tog och frågade gevärskillen om han trodde att vi skulle få se något. Han svarade att det finns ett ställe till på vägen där man kan få se elefanter. På gårdagens trekking hade de inte sett några, men vi skulle hoppas. Jag hoppades verkligen för det skulle kännas så segt att behöva dra utan att ha sett någon av de 800 elefanter som fanns där… Vi gick vidare bland alla groteskt stora träd och fick veta att det inte skulle bli mer bergsklättring utan nu var det rak väg. När vi kommer runt en kurva pekar guiderna: elefanter! Vi fick inte gå jättenära dem men iallafall så när att jag kunde fota hyffsat med zoomen. Det var två stycken. En som man inte såg så mycket och en som var jättesynligt. Den stod och käkade bambu och viftade med öronen lite obemärkt. Knallade några steg mot oss och käkade lite till. Vi gick vidare och en minut senare brakar det till inne i skogen. Det var en hel hord med cirka 25 bisons som sprang iväg från oss. Riktigt mäktigt. 30 sekunder senare såg vi två till stå en bit upp i skogen. Well done kändes det! Been there, done that, seen the elefant! Men mina vid det här laget hyggligt tränade ögon skulle göra sitt en gång innan vi var klara. Sista hundra metrarna innan vi gick ut ur parken var det en stor grusslänt och när vi kom fram dit såg jag en riktigt stor orm ligga och sola. Precis när jag pekade och sa att de andra skulle titta på ormen slingrade han iväg, men jag han iallafall se den ordentligt! Det var en kobra, så jag kunde bocka av den från min lista! Inga foton, men ändå!
Riktigt nöjd kommer jag tillbaka, och fotar tjejen som drar i husgeten, sedan kommer min Rickshawforare och tar mig hela vägen till bussen mot Poducherry. Jag tänkte att det är ju lugnt. 20 minuter tills bussen går. Mattias kommer säkert snart som vi gjort upp. Satte mig och tog en chai och käkade något friterat som jag inte vet namnet på. När klockan är fem i halv börjar jag ana lite oråd, för att mattias inte kommer och börjar gå bortåt rickshawchaffisarnas ställe. När klockan är 28 och bussen gick 30 kände jag att nu brinner det i knutarna så jag ringde elin och hon sa att mattias satt vid det stället jag var på och väntade. Jag såg honom inte så jag började springa runt hela busstationen och plötsligt fick vi syn på varandra och insåg båda hur sjukt lite tid vi hade. Jag tog min väska och vi sprang 100-metersfart till bussen, och han med den med i runda slängar 15 sekunders marginal. Sen började bussresan från helvetet (Pappa: Det gick inga andra förbindelser än buss…) 12 timmar på en indisk lokalbuss är inte att leka med. De är inte blyga på att packa bussen knökfull så att folk får stå oavsett hur långt de ska resa. Vi fick iallafall sittplatser men det var så jäkla trångt att vi knappt fick plats med benen. Jag klämde två sömntabletter och somnade gott, en stor del av tiden på Mattias axel, vilket kanske var en bidragande orsak till att han inte sov någonting på hela resan. Busschaufförerna saktar inte in en km/h vid fartguppen så jag vaknade en gång i kvarten av att mitt huvud slogs mot järnstängerna som jag låg och sov på. Inte så jättebekvämt kan man väl säga. Vi kom fram till Pondicherry innan fem och sa till en Rickshawchaffis att ta oss till ett billigt ställe i den franska delen. Naturligtvis var inte han intresserad av det utan ville bara ta oss till ställen som han hade kommission ifrån. Tillslut orkade vi inte mer. Vi ville bara sova, så vi tog ett ställe han körde oss till som kostade femhundra trots att vi sagt fyra hundra och som inte låg där vi bad om, men man är inte så taggad klockan fem… När vi skulle betala säger han som har stället att vi ska lägga 1000 rupees. 500 i deposition som vi skulle få tillbaka sen. Vi ville ju inte ens ha stället egentligen så jag blev riktigt förbannad och röt till honom att vi egentligen inte skulle betala mer än 200 rupees för skitrummet, och då blev det snabbt andra bullar och ingen deposition. Indierna verkar inte riktigit tycka om när man skriker på dem, och självklart är det inte önskvärt att göra det, men eftersom att så många sätter i system att lura turister känner jag att man måste sätta dem på plats i bland. Jag har inte varit så arg på flera år som jag blev när rickshawchaffisen hade mage att begära 100 rupees för resan till stället som han hade fet kommission på. Både jag och mattias blev tokiga slängde 40 på bordet slet till oss nyckeln och gick upp och däckade i sängen utan lakan i sex timmar. Sedan tog vi en promenad ner på stan och hittade ett skitbra ställe för visserligen 900 rupees, men inklusive frukost, lakan, handdukar, te på rummet, internetaccess för 50 rupees timmen, 50 meter till havet etc. Ja ett riktigt bra ställe helt enkelt! Det är ett guesthouse som ägs av det jättestora ashramet som ligger i ponducherry, så det är ingen alkohol, inga cigaretter och man måste vara inne på kvällen, men ingen av det spelar direkt någon roll för vår del… Dricka och röka på rummet känns ju rakt igenom fel, och det finns inget att göra i en indisk stad efter 10, så det funkar fint. Bättre att ta internetaccessen då!!
Nu så är planen att ta sig till Mumbai! Därefter har jag ingen aning om var min resa bär! Det ska bli spännande!